Mooney dagbok

Jag är född den 26 april, så i torsdags var jag elva veckor. Jag träffade min nuvarande

matte för första gången en söndagskväll för två veckor sedan. Först visste jag inte vem hon tyckte bäst om, mej eller min bror, men när hon kom tillbaka morgonen därpå

märkte jag att jag var favoriten. Hon pratade länge med matte och husse och därefter blev jag placerad i en papplåda, som stod i baksätet på en bil. När alla sagt adjö, startade bilen och vi körde iväg.

Det låg godsaker i lådan och det fanns leksaker att bita på, men roligast var att bita på själva låda. Efter en stund tröttnade jag på allt bitandet, och jag bestämde mig att kliva ur. Först kravlade jag mig upp i min nya mattes knä, men sedan hittade jag en skön plats mellan henne och lådan och där kunde jag sova resten av resan. Vi gjorde några stopp, men jag tyckte att det var skönast att ligga och sova i bilen. Och jag märkte att hon gillade att jag sov, för det var en resa på över 45 mil.

Sedan dess har det väl varit både si och så. Nu bor jag i ett hus med en trädgård, som jag får ströva fritt omkring i. Ja, fritt och fritt. Går jag för långt ifrån huset, ropar hon på mej. Ibland har jag ingen lust att lyda, men jag brukar springa till henne för då blir hon glad.

På tomten finns en hundhage. Den är gjord av ett hårt nät, som står i en ring, och en bit av nätet bildar ett litet hus. Det har matte täckt med ett gammalt överkast med plast ovanpå, så att det blir både skugga och regntätt. Jag låg där en gång, när det regnade, och jag blev inte ett dugg blöt.

Jag har många leksaker, ibland gillar jag en bäst ibland en annan. Men om jag måste säga vad som är roligast, så får det bli leken där matte knutit fast en servett på en pinne. Sedan rör hon pinnen så servetten flyger i vinden och vill att jag skall fånga den. Här gäller det att vara smart. Visst måste jag springa fort, men jag måste också räkna ut hur servetten flyger så att jag kan fånga den. Ibland går det bra, ibland går det inte alls.

Maten är ett problem. Inte så att den inte är god. Nej, men jag får alldeles för lite. Jag är alltid hungrig, och trots att jag går till köket varje gång matte är där, får jag vänta till bestämda tider. När maten äntligen kommer, äter jag upp den på några sekunder. Jag tycker att hon borde förstå att det var för lite. Någon påfyllning får jag inte, trots att jag tjatar och tjatar. Jag skulle kunna äta dubbelt så mycket, men matte säger att det är viktigt att hålla en bestämd diet så att jag växer på rätt sätt. Ska hon säga, som själv gärna äter mer än hon behöver.

Igår bråkade vi. Det var första gången hon tog mig i nattskinnet och använda hård röst. Det var inget vidare, och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Först fortsatte jag att skälla, sedan la jag mig på rygg och slutligen sprang jag därifrån. Det blev jättekonstigt alltihopa. Matte var inte glad, men det var inte jag heller. Hon tycker tydligen inte om att jag skäller och hoppar upp på stolen, när hon sitter och äter, vad vet jag.

Och så har vi det där med promenader. Jag undrar vad de skall vara bra för. De första gångerna ställde jag upp, men sedan har jag försökt att komma undan. Jag kan en del knep, men de fungerar inte alltid. I morse lät jag matte bestämma, och vi tog en kort promenad. Visserligen kämpade jag emot de första 50 metrarna, men så tänkte jag att eftersom jag vann igår och i förrgår var det mattes tur att vinna idag.

Det var faktiskt ganska kul att nosa på okända saker, men det bästa var när jag började känna hemmadoften, då kunde hon inte stoppa mej.

Vädret är regnigt idag, och det är inte särskilt kul att vara på tomten. Matte säger att det har gått från tropikvärme till vanligt svenskt höstrusk. Inte vet jag vad det betyder, men jag tycker att någonting mitt emellan hade varit skönast.

När jag varit ute i regn vill matte torka mej med en gul handduk, som jag inte får bita i, men det gör jag ändå, om jag kommer åt.

En sak till måste jag berätta. Matte har snickrat ihop en säng åt mej. Ja, hon gjorde det inte själv, utan en bekant hjälpte henne. Han snickrade, och snickrade, och det tog jättelång tid. Sedan bäddade matte med en trasmatta och en ljusgrön filt, som hon hade virkat. Det blev fint, och jag hoppade upp i sängen på en gång. De hade ansträngt sig mycket, så man måste väl visa sin uppskattning. På kvällen, när det var läggdags la matte mig i den nya sängen, och den här gången hade den en framsida också, med spjälor. Det låg godis i sängen, något att bita på och en pipleksak, som mattes goda vän gett mej. Matte ville tydligen att jag skulle sova där på natten. Men det får vara måtta på allt. När jag hörde att hon hade somnat, hoppade jag ur sängen. Hoppa är kanske för mycket sagt. Det var högt, så det blev närmast ett kravlande och krängande. Och jag måste göra det tyst, annars kunde matte vakna, och då fanns det risk att hon skulle bära mej tillbaka. Gissa om hon var förvånad, när hon vaknade på morgonen och fann mej liggande på mattan framför hennes säng som vanligt. Hon undrar nog till denna dag, hur jag kunde ta mej ur sängen.

Nedtecknat av matte 2001-07-15

- ~ -

Min Dagbok (2)

Idag har det varit jobbigt, dvs det började ganska bra. Vädret var vackert, och morgon-promenaden blev kort. Jag sprang omkring på tomten, nosade och matte och jag vi lekte lite. Sedan hände det.

Grannarna mittemot var hemma, och matte stod och pratade med grannfrun en lång stund, och medan de pratade fick jag ströva omkring på deras tomt. Där hittade jag något jättegott. Det heter körsbär, tror jag. Både grannfrun och matte sa att jag inte fick

äta dem, men det förstår jag inte. De var jättegoda. Sedan gick matte och jag hem, men jag kunde inte glömma körsbären, och jag sprang dit igen. Matte ropade på mej, och försökte få mej på andra tankar med lek och mat. Det var trevligt, men körsbären

lockade, och efter ett tag var jag på väg dit igen. Matte kom efter mej, jag sprang dit

igen, och så höll vi på jag vet inte hur många gånger. Till slut bar hon in mej i min hage och stängde för. Så brukar hon aldrig göra. Vi brukar leka där, tills hon säger att jag skall stanna där ensam en stund. Det brukar vara ganska skönt. Den här gången var det emellertid ett straff. Jag blev straffad för att jag sprang över till grannen och åt upp deras körsbär. Det tycker jag var dumt, och jag tog ut ilskan på plasten kring hundhagehuset. Jag har blivit jättestark så jag skall nog visa matte vad jag kan.

Dagen därpå gick jag inte till körsbären, och matte var glad. Vi hade främmande, så det fanns mycket annat att tänka på. Men nu har jag kommit på ett knep. Matte fick nämligen rådet, att jag skulle få en godis varje gång jag sprang till henne, när hon kallade på mej. Så i nu springer jag till grannens tomt igen, men jag går inte ända fram till körsbären, utan sätter mig ner i närheten av dem. När matte ropar, springer jag snabbt tillbaka –och får godis. Jättebra! Det kan jag göra hur många gånger som helst. Men det verkar som om hon kommit på mej, för sista gången fick jag inget godis utan hon bar in mej istället. Nåja, jag får väl försöka vid ett senare tillfälle.

Jag har träffat ett par hundar. Den första var en 5 år gammal labrador, men hon var inte ett dugg intresserad av mej. Hennes husse sa att hon inte gillade busiga valpar. Sedan träffade jag en 1,5 år gammal spaniel, men han var så livlig och intresserad av mej, att jag föredrog att akta mig, och gömde mig bakom mattes ben, men för att han inte skulle tro att jag var någon fegis, skällde jag ett par gånger. Jag föredrar att träffa tvåbenta varelser. De tycker jag är söt, och vill klappa mej, och det är mycket trevligare.

Ni skulle sett matte häromdagen. Hon letade, och letade förgäves efter halsbandet till kopplet. Tidigare satt alltid halsbandet och kopplet ihop, men så läste matte i en bok att det skulle vara bra om jag vande mej vid halsbandet och jag fick gå omkring med det en hel dag, och hon tog av det först på kvällen. När hon senare inte kunde hitta halsbandet tittade hon på mej. Hon tyckte sig minnas att jag hade haft det i mun och sprungit iväg med det, men trots att hon letade överallt på tomten kunde hon inte hitta det. Nu undrar hon nog om jag grävt ner det någonstans.

Friden varade emellertid inte så länge, för hon åkte iväg och köpte ett nytt, så nu blir det promenader igen. Men det är faktiskt inte så dumt, när man väl kommer igång. Matte säger att våra promenader består av tre olika delar, först drar hon, sedan går vi tillsammans och slutligen drar jag. Fast igår gjorde jag en miss. När vi kom till vår tomt, blev jag distraherad och glömde att gå fram till dörren, så det blev ett varv till runt kvarteret.

Vi gräver mycket i jorden. Matte flyttar växter, och jag hjälper henne att gräva gropar. Vi är inte helt samordnade, men att lära sig samarbeta tar tid. Jag tror hon hoppas att vi skall hitta det första halsbandet. Hon vill gärna göra det, för på det hängde en lite medaljon, där det stod att jag är chipmärkt. Vi får väl se om hon lyckas.

Nedtecknat av matte 2001-07-23

- ~ -

Min Dagbok (3)

Det är rörigt hos oss. Under en vecka har en man varit här och fört en massa oljud. Han har sågat, hamrat och spikat och när han gått för dagen ser uteplatsen annorlunda ut än vad den gjorde tidigare. Han lämnar en massa små träbitar efter sig överallt, som jag tycker att det är kul att tugga på, men det gillar inte matte. Hon plockar och plockar, men jag får alltid tag på några. Matte säger att de är farlig för mej, men det tror jag inte på. Fast, det är klart, magen känns lite annorlunda.

Det har blivit rätt kul att gå ut. Jag springer själv ner för trappan, när det är dags och visserligen försöker jag undvika att få på mej kopplet, men mina försök är lite halvhjärtade. Matte säger att jag bara larvar mej, men man måste vara konsekvent, annars kanske hon börjar tro att jag gillar att gå i koppel.

Vi har hittat en del skogsstigar, och där för jag gå utan koppel. Det är jättekul, för då kan jag röra mej mycket bättre, nosa överallt och springa efter fåglar. Den enda stressfaktorn är att jag måste hålla rätt på matte. Springer jag framför henne vänder jag mej om hela tiden för att se om hon hänger med, går hon före får jag lägga på en rush ibland för att komma ifatt.

Efter ett tag brukar hon ropa stopp, det är när vi närmar oss en väg med bilar t ex, och det betyder att jag får godis. Hon sätter också på mej kopplet igen, men det gör ingenting, eftersom hon snart tar bort det igen.

Matte blir väldigt glad, när jag stannar när hon ropar stopp, men ibland gör hon det vid väldigt olämpliga tider. Igår t ex sprang det några flickor på en stig i närhet. En flicka sprang väldigt fort, och jag satt efter henne. Snart var jag i fatt henne och skällde, och hon skrek till och stannade. Jag hörde matte gasta i bakgrunden, men flickan var trevlig och snart kom de andra flickor fram och alla tyckte jag var fin, så jag struntade i matte en stund, men när vi gick tillsammans igen märkte jag att hon inte var glad.

Vi har varit på fest. Människorna satt runt ett bord, åt, drack och pratade. Jag fick inte smaka och det tycker jag var fräckt. Inte heller fick jag sitta i mattes knä, eller leka med kattens leksaker. Jag fick visserligen papper och snöre att leka med, vilket var kul, men jag vet inte vad jag skall tycka om det här med fest. Men det är klart, matte var glad och hade trevligt, och det får väl jag vara glad för också. Men visst var det skönt, när vi var hemma igen och jag fick ligga och dåsa i hennes knä medan vi tittade på TV.

Snart skall vi börja på kurs. Jag undrar hur det kommer att bli.

Nedtecknat av matte 2001-08-29